Nu sitter både ordningen och teknikerna som de skall! Nu skall det bara repeteras in i det oändliga tills det sitter…

Fy vad roligt det är med Jo! Jag minns första gången jag tog i en Jo… Det var inte så länge sedan. Men känslan vad då hur i hela fridens namn man skulle kunna göra nåt med nåt så otympligt… En vanlig pinne. Ett kvastskaft. Men ack vilka möjligheter man har att lära sig MASSOR av roliga saker med nåt som är så enkelt som en vanlig pinne…!

Nu kan jag ett par Kata. Sen att få in Jo i alla andra oändligt många tekniker som finns känns som en uppgift som jag borde ha påbörjat för 35 år sedan… Jag kan trösta mig med att min son har en vilja och väldig talang med att hantera en Jo. Vissa saker mycket bättre och smidigare än mig… Det kunde han redan när han var 5 år… Jag skall spinna vidare på att lära han allt jag kan! Måste bara ta en tur igen så jag kan köpa mig ett par till Jo… och tre, fyra  Bokkuto till i vit ek.

Länge leve Jo! Länge leve allt roligt! Mer Jo till folket!

Jag har försökt att lära mig 31-Katan vid ganska många tillfällen tidigare, men det har aldrig fungerat. Så för några veckor sedan bestämde jag mig för att lära mig Jo Suburi 1-20 istället. Nästan alla Suburi kan jag nu i skrivandets stund. Har bara några stycken kvar att lära mig plus korrekt ordning på allting… (Varför sitter jag och skriver om det när jag kan utnyttja tiden till att träna istället… FY på mig…)

Det som tydligen gjorde skillnad var att när jag hade koll på de flesta Suburi så tog det bara några timmar att komma underfund med 31-Katan! Igår förmiddags satt den äntligen kvar i minnet i min lilla hjärna som annars har så svårt att komma ihåg saker… Vilken lättnad det var att äntligen kunna köra hela Katan!

Nu skall det bara finslipas av Stefan… Sist när jag kände att jag hade koll på 13-Katan och Stefan kritiserade mig, så kände jag att jag egentligen inte hade koll över huvud taget… på nånting… Det lär nog bli lika med både Suburin och 31-Katan… Men utan kritik lär man sig ju ingenting… Jag vill ju inget annat än att lära mig… Jag får passa på att njuta medan jag fortfarande känner att det känns bra…! Hahaha!!!

KRITISERA MIG!!!

Detta hände för länge sedan i en träningslokal långt, långt borta… Jag måste bara ventilera det eftersom jag har funderat länge på det…

Det var så märkligt. Två personer tränade tillsammans, och en av dem var försvunnen under flera minuter vid ett tillfälle. Då jag inte hade något speciellt att göra eftersom jag tränade Kata själv i hörnet av träningslokalen, så gick jag fram och frågade om vi kunde köra lite roliga tekniker medan han väntade. Jag tyckte att jag var artig och gick fram på ett ödmjukt sätt. Som gjort för en trevlig träningsstund!

Men han avböjde och sade att han väntade på sin kompis som var iväg en stund. Han stod bara rakt upp och ner och gjorde ingenting, så jag vart lite paff över att han inte ville göra nåt… Han stod ju redo för action… OK…, tänkte jag och gick bort igen lite smått i chock över hans konstiga beteende. Han fick väl stå kvar då, vilket han gjorde en stund till tills hans kompis kom tillbaka.

Konstigt… Vi hade ju hunnit med många många tekniker under den tid som han bara stod och blev kall…

Han skulle gradera snart och jag TROR att han inte ville blanda in andra Ukes i hans tekniker eftersom det redan är förutbestämt vem man skall gradera med (killen som var iväg). Får man för många funderingar så är det inte bra, för då kanske inte teknikerna fungerar i fortsättningen…? Kan det vara så?

Det är ett sånt himla jagande efter prestige som jag inte klarar av hos vissa Budo-kas… I en träningslokal där energin dör ut och den kassa attityden flödar, trivs inte jag… Nu är det inte alla som är så som tur är. Tills personerna bevisar motsatsen så kan jag faktiskt också välja av fri vilja att låta bli att träna med dessa i fortsättningen. Typ. Men det är synd att det skall vara så, för jag vill ju gärna träna med så många som möjligt för att hitta vägar och alternativ. Gärna med så många stilar och skolor som möjligt… -hela tiden… Faktiskt känner jag ändå fortfarande att känna på denna persons tekniker, och se hur han reagerar på det jag gör. Jag kanske skall ge honom en till chans vid ett nytt tillfälle att köra lite… …bara för att jag är så nyfiken…

När jag också på förfrågan svarade på hur det var med min egna gradering så tyckte de att ”Det går ju inte…” ”Så får man ju inte göra…” Nähä? -undrade jag? Varför inte?

Jag lämnade allt så, och känner inte för att blanda mig in i dessa konversationer igen på ett tag. Deras värld och min värld är så olika. Det får vara så. Det är ok. Jag trivs med mitt, och de verkar trivas med sitt. Det är bra!

Idag har vi kört en lite hårdare, mer direktverkande ”omöjligattståkvar-kotegaeshi”! Man får en ”Apapapaaaj-känsla” i kroppen! Tänk vad en liten vinkling av handleden i rätt vridning, med tryck på rätt ställe, kan göra underverk… Det finns inte en chans att stå kvar! Det måste vara såhär en Kote Gaeshi skall kännas!

Samma känsla fick jag på Tissierlägret när jag bad en 6 Dan ”alltid-i-hela-sitt-långa-liv-aikidoaktiv” gubbe gjorde hög Kote Gaeshi på mig. Kanske är det detta som Tissier gör också? Kanske alla som har kommit upp i graderna som har kört ett tag?

Detta måste vara nyckeln till mycket, mycket högre effektivitet med mycket mycket mindre styrka! -För det är ju så…! Det är detta Aikido går ut på!

Jag körde Aikidons Irimi Nage på en person som aldrig tränat Aikido förut. Det var en rörelse som inte var bekant med den personen, så då märkte jag direkt vad jag gjorde för fel!

Så fort jag hade kommit in i Irimi och skulle starta min snygga (?) cirkelrörelse så stod Uke kvar på plats med fötterna jordade i marken. När rörelsen startade så blev det en kollaps, pang, tjoff, rakt ner i mattan utav enbart rotationen. …eller snarare precis när rotationen skulle ta och börja.

Jag gjorde ett nytt långsammare försök efter ett tag när jag hade smält händelsen, och tänkte på att snabbt låsa upp huvudet mot mig innan rotationen… men… så fort jag drog till mig huvudet, innan rotationen, så slank kroppen ihop i en ny lika kollaps som förut. Väldigt intressant… Jag måste ta mig tillbaka till den Dojon och få rätsida på detta.

Jag såg det hela som att Uke helt enkelt ”spelar död” när man kommer i en oväntad situation. Att kollapsa är en typ av flykt undan en teknik. Total avslappning gör att kroppen är svår att kontrollera och det är lätt att komma undan ett grepp! Det fungerade ju! Men frågan är hur bra det är att kollapsa nedanför Nages fötter i en riktig situation? Då blir man sparkad rätt fort kan jag lova… Som Uke tycker jag att man borde vara intresserad av att försöka överleva tills man inser att läget är kört, vilket sker först i en fastlåsning utan möjlighet till rörelse. Fram tills dess borde man ju vara intresserad av att skydda sig själv och att behålla linjen och fokus mot sin Nage. Tycker jag…

Men var min Irimi så våldsam så att min Uke kände att det var kört redan innan tekniken ens hade börjat? Jag vet inte? Eller är det ett invant beteende som talar om för Ukes kropp att direkt efter Irimi så är tekniken slut? Det är ju så på Jutsuns Irimi Nage. Där är det ju IrimiNAGE! Aikidon är ju IRIMI NaaaaaaaaaGE! Det måste vara där skon klämmer?! Ett invant beteende! Hur gör man då då?

Planen inför nästa Jutsuträning blir att köra extremt långsamt så att Uke hinner med att fundera på vad som händer, så man inte bara kollapsar igen. Eller så kopplar jag ett järngrepp direkt med min axel innan jag drar ner Ukes huvud, och låter Uke flyga runt i cirkelrörelsen när kroppen kollapsar? Jag vet inte jag… Att svinga nån i nacken kanske inte är så bra på en träning…?

Testa både och kanske!

Det är sååå roligt att öva tekniker på ”okända” människor! Man lär sig mycket och får massor av huvudbry. Det finns ju en uppsjö av variationer på Irimi Nage. Säkert 20-30 varianter som passar vid olika tillfällen. Det är sååå roligt!!!

Min ”nya” Ikkyo fungerade på Lasse och Anders, men… …inte på Patrik. Jag fick spö varje gång eftersom jag kom för nära. Problemet var att jag inte fick bort hans bortre axel långt nog. Tissiers öppning funkar ju inte heller på det sättet. Hur kommer det sig att man har en sådan öppning som öppnar upp för en smäll i magen? Har det med attityden att göra så att man som Uke känner från början att det inte är någon ide att kämpa eller slå Nage i magen? Jag kan inte Tissiers öppning så bra, men den verkar inte logisk rent försvarsmässigt… Jag måste träna på den och förstå den. Timingen är viktig!

Jag måste få till min Ikkyo! Jag har sett på Yamada att han bara tar ETT steg i sidled och lämnar bakre foten där den var från början. Måste man gå av linjen helt när man skapar sig en helt ny linje? Nej, det borde man ju inte om den nya linjen är anpassad till att bakre foten står kvar. Då är det lättare att påbörja avanceringen framåt när man har fått ner Uke så att man slipper fippla så mycket med en massa olika steg och glidningar med fötterna. Då med den nya linjen som då inte går parallellt med den gamla, så får man ju automatiskt bort den farliga axeln! Hahaha!!!

Det blir nästa prövning på träningen!

Denna version fungerar dock inte om Uke kommer springandes mot en. Då flyger Uke in i Nages bakre ben, så i en sådan situation lär man ju förstås flytta sig helt av den första linjen och skapa en ny parallellt tätt inpå den gamla. Men i vanliga situationer borde min teori fungera! Hoppas jag!

Jag märkte nu på träningen igår att min Ikkyo inte riktigt fungerade. Timingen mellan att sänka sig, ta ner Uke och att avancera framåt var lite si och så. Den berömda ”ankstjärten” tittade fram också eftersom att sänkningen kom INNAN stegen framåt istället för samtidigt. Jag måste helt enkelt få ihop alla tankar och se till att allt händer på en gång.

När 1an i musiktakten slår så skall ju bastrumman, high hat:en, basen, orgeln, guran och känslan slå samtidigt. Synkoper förekommer ju, men inte just i Ikkyo när det gäller det jag tänker på.

Ikkyo.

Steget i sidled med centrum riktat mot Uke, SAMTIDIGT som man sänker sig själv, SAMTIDIGT som man sänker armarna, SAMTIDIGT som ens egna centrum avancerar framåt för att bibehålla spänningen i mötet. Jag har ”tänkt framåt” i synkop efter, vilket blir tokigt. Det är det som inte fungerade för mig eftersom det var pga detta som min ankstjärt tittade fram när jag ville bibehålla spänningen i mötet.

Jag vet ju att Uke skall vara ur spel innan bakre benet kommer fram, men framåtkänslan är det jag pratar om. Det är den jag måste jobba på… Att kroppen håller ihop. Höft, arm, hand – får inte skiljas åt. Ryggen rak och ståtlig genom hela tekniken. Jag tror jag vet hur det skall vara nu, men jag hann inte testa ordentligt sist. Patrik sade ”Ja, så… Det såg bättre ut.”-efter påpekningen.

Min teori som jag skall testa nästa träning är att tänka Karate. Zenkutsu Dachi. Problemet med att flytta främre foten först av linjen är att det blir bakre foten som får lov att gå bakåt för att sänka ställningen. Eller så får man ta ett långt steg framåt först och bara dra bakre foten åt sidan i sänkningen. Det är en svår timing i det. Man hinner ju knappt åt sidan innan man måste gå framåt. Det är nog helt enkelt bara att smälta ihop tankarna om att gå åt sidan och sen gå framåt. Det lär ske samtidigt. Det lär i praktiken bli en halvdan Zenkutsu Dachi med böjt bakre ben med bara tårna i mattan som glider i en snygg cirkel ut mot sidan och runt framåt till det fulla steget. Det låter som en bra plan att testa!

Måste jobba mera, mera, mera på Ikkyo. Timingen med att göra tekniken i samma tempo som attacken kommer i måste jag jobba mera på också. Det är en rolig teknik som blir roligare och roligare hela tiden eftersom man alltid hittar mera saker att jobba på! Ju mer man lär sig, ju mer inser man hur lite man kan… För 3 år sedan när jag tränade Ju-Jutsu så kände jag att jag började få koll på Ude Osae eftersom jag redan hade hållit på några år med det. Nu kanske jag kan tekniken lite bättre än då, men fortfarande finns det ju så himla mycket att lära så att man ser inget slut… Tänk den dagen man känner att man har full koll på Ikkyo…

Då är det dax att titta på Nikkyo! Hahaha!!!

Har varit på läger i Sigtuna tillsammans med Patrik igår. Tissier gästade Sverige och delade med sig av några kunskaper. Ett par saker har fastnat hos mig, vilket jag säkert kommer att ha stor nytta av. Nu skall man bara testa detta på så många som möjligt så att man förstår vad som händer. Än så länge har jag bara testat på min Bror!

Min Broder M har genom alla år varit envis, stark och undanflyktig i sina Uke-tekniker och har inte alltid varit lätt att få ner på mattan som man har planerat. Man har fått ta i med massa muskler i ett fullt flödande fulltempo. Har man tagit bort en av dessa 3 ingredienser så har det inte fungerat. Muskler, Flöde, Tempo. Men med en viss Tissier-öppning till teknikerna så kommer man in i ett läge där allting serveras! Sen är det bara att lägga ner Bror M där man själv tycker att det är lämpligt! Nu behöver man varken muskler, flöde eller tempo! Det känns som att man är på rätt spår nu!

Att Bror Magnus har varit så ”envis” i sin Uke-roll har jag bara sett som en utmaning att hitta en lösning till det. Det är annorlunda och utmanande att köra med honom eftersom han inte följer något speciellt mönster. Jag har funderat och testat  i flera år efter en lösning, och idag hittade jag äntligen på den! En stor dag i min personliga Aikidohistoria!

Nu är det bara att köra på, finslipa det man kan, och komma på nåt mer roligt att lära sig! En effektivare Ikkyo tex!

…nu har det hänt, det som jag visste skulle hända, bara att man aldrig skulle veta när.

Det är två personer, nr1 och nr2, som gör ett dåligt val, och jag får lov att ingripa med ”nödvärn”. De ger sig på en annan person mitt framför ögonen på mig…

Jag får tag i första bästa hand på nr1 och gör en Kote Gaeshi. Snabbt men med kontroll så att man inte får nr1 i några fel vinklar. Styrkan i tekniken anpassar jag och ökar successivt såpass mycket att jag vet att nr1 kommer att ligga kvar ett tag eftersom det var frågan om två anfallare. Kontakten med nr1’s centrum var väldigt tydlig och jag kände att det fanns massor av alternativ att glida in på, men enklast möjliga väg var det bästa. När nr1 låg ner gick jag genast mot nr2 som direkt lugnade ner sig när jag kom nära. Nr2 såg ju vad som hände med nr1. Anmälan? Javisst!

Nr1 och nr2 håller också i varsin avbruten sopkvast som är vass i ena änden. De gör varsitt dåligt val efter mycket om och men, och jag avväpnar dem snabbt innan de knappt fattat vad som hänt under pågående hot mot mig. Anmälan? Javisst!

En jättelång historia blir kort genom att säga att jag blir hotad till livet flera gånger på raken verbalt av nr2. Sista gången var det med en stor glasskärva under guard riktat mot mig. Polisanmälan? Javisst!

Pinnar, slagsmål, brottning, mm kan jag ta. Men när det gäller hot med glasskärvor är det mera direkt livshotande, och jag är glad att nr2 inte gjorde ett anfall mot mig i det sista läget. Glad för både min och nr2’s skull. Nr2 hade fått så fruktansvärt ont om nr2 hade fullgjort ett anfall. I en sådan direkt livshotande situation hade jag antagligen inte successivt anpassat styrkan. Jag är så glad att jag slapp detta… När beskedet kom att polisen var på väg, sänkte nr2 guarden och lugnade ner sig med tiden.

Tillslut blev det ett bra val.

Det är svårt på jobbet. Man blir testad till det yttersta. Man kommer i lägen då Aikido hade kunnat fungera säkert fyra, fem gånger per pass man jobbar. Ibland kan det bli riktigt farligt, men som ny så studerar jag hur andra jobbar, och vilka regler som gäller. VAD får man göra, och NÄR!

Lagar och regler håller jag på att studera väldigt noggrant just nu.

Timing är ultimat i kombination med rätt ordval och attityd. Har inte använt någon specifik ”grundteknik” ännu, men vid flera tillfällen har jag använt mig av Aikidons ”tänk”, och det är ju helt fantastiskt hur det fungerar!

Jag vill helst inte använda mig av fysiskt våld, för det är mot det jag tror på. Ännu har jag aldrig någonsin varit med i ett slagsmål, och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna undvika att hamna i ett. Det är knepigt med detta jobbet, dock… Så OM jag får lov att ta till olika tekniker i tjänsten, så hoppas jag att det skall bli snabba, reflexmässiga och effektiva tekniker. För om man håller på och mesar och tvekar så fungerar ingenting och man åker på stryk, och skaderisken för både en själv och den andra är hög. Skall man handla i nödvärn så gör jag det för att ta över kontrollen av situationen. När man griper in så vill man att det skall vara över på en halv sekund. Max. Längre får det inte ta.

Sen vill jag ju inte använda mig av nåt jag inte kan. Jag ser mig inte som särskilt duktig i Aikido. Jag har ju i princip bara börjat träna och nöter in detaljer i det jag redan kan. Man är ju mitt uppe i grundträningen, och jag har ingen lust att ofrivilligt skada någon pga okunskap. Men OM det skulle bli en direkt fara för mitt eller någon annans liv, så finns det kanske någonting i min lilla ryggmärg som kan rädda upp situationen om inte tillräckligt med ord och attityd räcker till.

Hoppas hoppas att man aldrig behöver komma DIT…

Just nu håller jag en låg profil och lär mig jobbet som en ”vanlig” person. Man får ta jobbet dag för dag. Lagar och regler brukar ju i regel finnas till för att följas, och det är en hel del som kan göras för att förbättra arbetssituationen. För en arbetsplats som denna borde i mina ögon inte ens existera… Nu har det kommit till en ny chef i dagarna som är helt fokuserad på förändring till tusen! Han är jätteduktig! Man skall inte behöva komma till jobbet och få lov att göra en Koshi Nage följt av en hög Kote Gaeshi innan man ens har fått av sig jackan… typ…

Förändringens tid är inne! Heja heja! Det skall vara KUL att komma till jobbet!